Till Daniel!

Nu skriver jag ett inlägg till min jurist-Daniel för han bad om det. Han har åkt till Norge för att göra något duktigt som han alltid gör. Jag ska försöka spara ihop pengar och åka dit.
Anyways, orkar inte vara jätterolig för jag är trött men vi kan ironisera lite över min borderline. Denna helg har jag mått bra, varit fett aktiv och umgåtts med mina bögbäztisar, fast jurist-Daniel var sjuk vi skulle egentligen gått på biologiska museet, men jag åkte hem till honom istället och lagade smulpaj som jag hittade i frysdisken på ICA, vidare såg vi på det vita bandet, den var bra! Av någon anledning visade det sig att Tommie X skulle ha fest för Filippa Berg, men hon var sjuk, festen blev av ändå så jag gick dit sen gick vi till Berns. På söndagen hade vi värsta bakfylledagen och tittade på Absolutely Fabulous och åt saker. Så allt var fint, tills idag då jag insåg att jag inte tagit mina meds på fem dagar vilket resulterade i värsta psykbrytet eftersom Julia ringde och sa att hon och Johanna åker imorgon. Jag har därför gråtit i två timmar och min högsta önskan är att Sanja ska komma hit och säga något smart om Kant eller katolicismen. Jag har verkligen betett mig som ett regelrätt borderlinecase, kastats mellan hopp och förtvivlan, skratt och gråt osv. Nu är jag glad igen och vill att jag och min syster ska leka men hon är för trött.

Julia

Julia är världens bästa vän! Jag älskar, älskar henne! Hon svarar på mina borderlinesamtal mitt i natten fast hon har tenta nästa dag. Jag önskar jag hade talet/skriftens gåva då skulle jag skriva hur fin hon är och bra. Nu skulle det bara bli patetiskt. Jag förtjänar inte henne, eller jo det gör jag annars skulle hon inte vara kvar. Men hon är så bra, hon är inte bättre än mig, men hon kompletterar mig, hon är bra på matte vilket är min största svaghet. Men åhh, vill skriva nåt fint inte: "Julia är bra på matte", låter som den jävla Äppelmelodin. Till Julia: Du är som Avtalslagen § 36 om jämkning, fatta hur stort det är! § 36! Skoja, du är bättre än hela Svea Rikes Lag, men det är min bästa jämförelse för den paragrafen är för alltid fast etsad i min hjärna.

Jobbintervju

Idag var jag på jobbintervju, hatar det. Känner mig alltid så misslyckad. Speciellt hatar jag när de ställer frågan: "Kan du berätta lite om dig själv?" Egentligen vill jag ju bara skrika att jag är värsta borderlinecaset och tyvärr oförmögen att jobba. Att jag bara vill ha pengar så jag kan finansiera mitt hutlösa shoppingbeteende som min borderline försätter mig i. Det kan man ju dock inte säga så jag ljög, mitt "friska" jag som folk ska vilja anställa är tydligen en ambitiös juriststudent som syr och målar på fritiden samt läser lagom creddiga svenska författare såsom Harry Martinsson och Hjalmar Söderberg. "Åh, bara älskar Aniara och är inte Den allvarsamma leken en av de bästa kärleksskildringarna som någonsin skrivits?." Jag är ju framför allt patetisk.

Annars var igår en fin dag, jag fick äntligen mina barnskor med 13 cm klack och träffade Daniel, Martin, Malin och Tanya. Daniel bjöd på Gin & Tonic, värsta unnar sig saker på en tisdag. Dessutom träffade jag Anna hon var så fin hon hade samma rörelsemönster som Sanja. Jag vill vara dom, fast jag skulle aldrig kunna bli katolik. Jag är ju övertygad ateist, men Sanja brukar säga att de som inte kan tro har störst chans att bli helgonförklarade (?!). Jag kan tyvärr inget om Robert Musil eller Kants filosofier och är rädd för allt som inte är ytligt och som inte går att ta på för att vilja lära mig. Nu ska lära mig allt om årsredovisningar för företag istället.

Dock måste jag göra något åt mina sömnproblem, inatt somnade jag kl 7 det går ju inte.

Vi borde stannat i Laos!

Idag tänkte jag ta livet av mig för att jag inte klarar av att se ut såhär längre. Mitt hår går inte att göra ljusare, mina fötter är av storlek 33 så det går inte att få tag i ett par vettiga pumps någonstans. Jag orkar helt enkelt inte med i det här längre, det är inte meningen att jag ska bo i detta land anpassat efter jättar. Dessutom varje gång jag går utanför dörren tror folk att jag är en thailändsk importfru. Tyvärr, kan jag inte hänga mig för Nisse har ställt sängen för min sedvanliga krok och jag kan ju direkt inte skära mig när hon är här, mina benzo och sömnisar är slut så nu får jag vaka med den här äckliga borderlineångesten och skriva meningslösa blogginlägg.

SSRI II

Tidigare skrev jag om mitt hat gentemot det här plastfilmstillståndet som SSRI:n försätter mig i så jag tog den inte så regelbundet. Det straffade sig, nu har den jäkla borderlinen kommit tillbaka, jag är totalt förstörd för att jag inte får se Sanja på ett tag, har en separationsångest som inte härstammar från denna värld och dessutom tar min psykolog semester. Jag ville egentligen lägga mig på golvet och gråta och skrika: åk inte ifrån mig! När han förtäljde mig detta. Jag har återgått till något tragiskt tillstånd jag brukade befinna mig i i 16-årsåldern.

SSRI

Jag befarar att SSRI:n har bestulit mig på min personlighet. Eller har jag kanske aldrig haft nån? Jag vet inte längre om jag någonsin lyckats utveckla en personlighet eller om allt var borderline? Jag anser för tillfället att min borderlinepersonlighet var fin, det fanns något romantiskt och destruktivt med den. Det svart-vita tänkandet och plötsliga humörsvängningarna. Allt måste väl ändå vara bättre än det konstiga plastfilmstillståndet?

Manic Monday

Det här är en hemsk dag. Det verkar som jag inte kan byta grupp till rättegångsspelet och om jag inte får det så krockar det med mina andra planer. Jag har mejlat den där Daniel som det hänger på ifall han kan byta grupp med mig, jag erbjöd honom till och med 100 spänn för besväret, men människan har inte behagat svara.

Dessutom har jag börjat måla på en tavla till Hummerkattens mor, men då jag skulle öppna färgtuben skar jag mig! Det verkar som detta är mitt öde. Hela dagarna kämpar jag mot hemska självskadeimpulser och när jag verkligen gör något konstruktivt och börjar måla istället så skär jag mig i alla fall. Bilden jag började måla på.

Jag vill inte ha äcklig borderline kan den inte försvinna nu? Det skulle göra mig ytterst tacksam.

Jag vill att Hummerkattens tredje syster ska komma hem nu och helst Hummerkattens fjärde syster också jag saknar dem så mycket att hjärtat går sönder lite grann.

Jag inser att detta var ett djupt deprimerande inlägg, tyvärr kan man ju inte vara på topp jämt.