Jag befarar att SSRI:n har bestulit mig på min personlighet. Eller har jag kanske aldrig haft nån? Jag vet inte längre om jag någonsin lyckats utveckla en personlighet eller om allt var borderline? Jag anser för tillfället att min borderlinepersonlighet var fin, det fanns något romantiskt och destruktivt med den. Det svart-vita tänkandet och plötsliga humörsvängningarna. Allt måste väl ändå vara bättre än det konstiga plastfilmstillståndet?
1 kommentar:
Älskade Sanna, att hitta sig själv är en ständigt pågående resa. Du är! mamma
Skicka en kommentar