SSRI II

Tidigare skrev jag om mitt hat gentemot det här plastfilmstillståndet som SSRI:n försätter mig i så jag tog den inte så regelbundet. Det straffade sig, nu har den jäkla borderlinen kommit tillbaka, jag är totalt förstörd för att jag inte får se Sanja på ett tag, har en separationsångest som inte härstammar från denna värld och dessutom tar min psykolog semester. Jag ville egentligen lägga mig på golvet och gråta och skrika: åk inte ifrån mig! När han förtäljde mig detta. Jag har återgått till något tragiskt tillstånd jag brukade befinna mig i i 16-årsåldern.

SSRI

Jag befarar att SSRI:n har bestulit mig på min personlighet. Eller har jag kanske aldrig haft nån? Jag vet inte längre om jag någonsin lyckats utveckla en personlighet eller om allt var borderline? Jag anser för tillfället att min borderlinepersonlighet var fin, det fanns något romantiskt och destruktivt med den. Det svart-vita tänkandet och plötsliga humörsvängningarna. Allt måste väl ändå vara bättre än det konstiga plastfilmstillståndet?

Sanja

Imorgon kommer min vän Sanja, det gör mig glad. Jag har saknat henne fast hon saknar aldrig mig. När vi inte ses existerar jag tydligen inte för henne berättade hon för mig en kväll. Det gör inget, det är inte personligt. Jag räddade henne från hennes arm, den är nu återigen en del av hennes kropp och det är ju bra!

Flottig mat

Jag försöker få Nisse att köpa flottig mat åt mig, har inte ätit på ett dygn förutom lite yoghurt. Nisse säger att det blir hummus till middag, men jag anser det inte vara en fullgod måltid. Hummerkatten skulle ha finmiddag, men man är som vanligt inte bjuden. Jag funderar på det här pizzaonline.se är det värt att testa mån tro?

Ångest!

Hej, jag har ångest, jag är bakfull och smutsig. Jag försöker få stöd av Nisse, hon säger att man mår som man förtjänar.

Min klubba!

NIls a.k.a Hummerkattens tredje syster har haft sönder min fjärilsklubba! Jag är skitledsen, jag hade tänkt spara den till ett speciellt tillfälle, men det kan jag ju glömma nu.

Döden i vitögat

Idag har jag och Hummerkattens syster varit på en påskmiddag hos våran kusin som vi bjöd in oss själva på eftersom ingen i våran familj ville vara med oss. Perra hade till och med erbjudit Hummerkatten att ge oss pengar om vi hade påskmiddag tillsammans, men nej hon skulle vara med Davve. Anyhow, när vi kom hem hände en fruktansvärd sak! Vi fastnade i hissen. Jag såg döden i vitögat, det var hemskt! Jag fick panik, började hyperventilera och gråta. Hummerkattens syster sa att jag överdrev, men döden är faktiskt inget att skoja om.